Nobelpriset är ju högt aktat, och de delar ut ett fredspris. Dessutom går vissa av de andra priserna (jag tänker typ Amartya Sens ekonomipris) också till fredsrelaterade prestationer.  IMF försöker, även fast alla borde förstå att det bara är en ytlig fasad, att skapa s.k. ”program” som ska främja den fattiga delen av världen så att även de får nyttja sina mänskliga rättigheter. Slutsatsen jag drar från detta, utan att ens nämna de oerhört många organisationer som jobbar för MR-frågor, är att fred och mänskliga rättigheter är något som ses positivt och något man strävar efter. Okej. Va?!

Hur kan världens makthavare hylla fredskämpar? Varför ska man behöva kämpa för fred om det är det tillståndet alla föredrar? Varför är krig, och inte fred, det vanliga tillståndet i världen? Jag skulle känna mig väldigt olustig om jag fick ett pris från säg.. Bushs administration för mina ”fredshandlingar”. Det hade känts lite Hur fan vågar ni ge mig ett pris för att jag kämpar för något som är något som ni kämpar emot? Och hur länge ska folk gå på det? VAKNA! Varför ska det finnas ett pris för fred? Fred ska vara det naturliga tillståndet som alla borde kunna ta för givet! Men prisutdelarna går emot det själva. Ska vi sitta på Nobelfesten och dricka vårt nymalda kaffe direkt från Colombia? Eller förlåt, är det argentinskt vin som gäller? Ska vi sitta där i SVERIGE som inte är sena med att sälja vapen till USA, i våra dyra, fruktansvärda-arbetsförhållanden-klänningar och klappa för att någon kämpar för fred? ”Ja, det är väl skönt att någon gör något bra också.” Det skulle vara ett slag i magen att behöva stå och ta emot applåder från en publik vars största nöje är att spela golf i valfritt afrikanskt land för att ”det är så exotiskt”. Och vi glömmer det där om att de själva behöver sitt dricksvatten, va? Ja, vad skönt! En cola på det!

Nu står jag inte med på listan till Nobelpristagare men så länge utdelarna av sådana här priser är en del av problemet ser jag det bara som ett stort hån mot oss som valt att inte blunda.

/Nazanin
(men ni kan kalla mig Terroristnazanin fr.o.m den 1a januari – eller det kanske räcker med att min pappa heter Mohammad för att staten ska stalka mig?)

Trumvirvel.

Okej, det går inte riktigt att sammanfatta i ett ord som jag hade tänkt, med trumvirveln som effekt, för jag känner att tankarna bakom resultatet är i högsta grad relevanta och kommer därför också att presenteras. (Nu kom en ny tanke upp om att det följande kanske är något som redan är fastställt av många, i så fall ber jag om ursäkt för den korta tidsperiod ur era liv jag tagit genom att upprepa tankar som redan är etablerade. Det kommer troligtvis att hända fler gånger.)

Jag tror det var när jag lyssnade på någon låt från ”För sent för Edelweiss” med Håkis och kände hur väl låten representerade en viss känsla. Vidare när jag lyssnade på flera andra låtar med flera olika artister kände jag samma sak, det var hela tiden en enskild känsla eller tanke som lyftes upp. Jag tror att det är mycket därför man så lätt relaterar till låtar så pass starkt som man ofta gör; istället för att känna igen sig generellt känner man igen sig speciellt. Borde då inte ett blogginlägg som behandlar en särskild känsla eller tanke, istället för lite allt möjligt, vara mer engagerande? Samtidigt som det blir mer flyktigt, pga. av ungdomens eviga velande, blir det på något sätt mer verklighetsförankrat och dessutom ger man sig själv en chans att våga yttra sig trots reservation för förändring.

Det är väldigt intressant med hjärtans och passioners bräcklighet. Och med dessa ord skulle jag vilja öppna en ny värld av bloggande för mig själv, välkommen!

Tanken var att även starta med någon fin liten invigning i form av ett blogginlägg. Men då klockan strax är 02.00 och jag är oerhört trött så tänker jag avsluta med en vacker, berörande och framförallt tänkvärd dikt skriven av Matilda Platzer.

”Ni lärde oss att kritisera
vi fick sjunga sånger
om att rädda världen

men när vi försöker
kallar ni oss terrorister
och slår oss med batong

ni lärde oss att ta människor på allvar
vi fick sjunga att alla var lika mycket värda

men när vi försöker få något sagt
kallar ni oss huliganer
och slår oss tills vi blöder

en femårig anarkist hörs inte
en tioårig anarkist stör inte
en trettonårig anarkist tas inte på allvar

nu när vi är äldre
och kan säga vad vi tycker
skjuter nu skarpt”

/ Nazanin

Ja. 

”Flyende & deras rättigheter

Världens krig producerar flyktingar. Det förstår vi. Alla människor har rätt att söka skydd. Det har vi skrivit under på. Ändå finns det inga lagliga vägar in i Sverige eller EU. De människor som flyr över världen är allas ansvar, men ingen tar det. Det finns faktiskt ingen politisk fråga som är viktigare för mig än att vi slutar snåla med vår trygghet.

Det sägs att Sverige är flyktingvänligt men det är dumheter. Visst tar vi nu emot irakier, fler än andra europeiska länder, men de får inte kallas flyktingar och har inte en flyktings rättigheter – och nu utvisas de. Men irakierna är en parentes, ett undantag som hyfsar till vår statistik och används som exempel på ett välfungerande system för att regeringen vill slippa förbättra asylmottagandet. 

Före irakierna mattades flyktingströmmen av varje år. Färre och färre lyckades komma hit, och färre av dem som kom fick stanna. Vi har dömts i internationell domstol fler gånger än de övriga europeiska länderna för att vi utvisar människor med verkliga flyktingskäl, som råkar verkligt illa ut. Nu har Sverige dessutom börjat utvisa statslösa palestinier, afghaner och irakier – tillbaka till krig. Samtidigt skålar Migrationsverk i champagne när de utvisar människor. 

I Sverige står rätten till asyl och statens behov av att reglerad invandringen på samma plats och vägs mot varandra, trots att asylrätten inte är förhandlingsbar. Jag strävar själv efter fri rörlighet. Jag tycker inte att politiker har någon moralisk rätt att hindra människor från att komma hit. Den största utmaningen för Sverige nu är att anpassa vår välfärdsstat till rörligheten. Alternativet, att utvisa människor, slår både mot de som har rätt att söka skydd här, flyktingarna, och de som kommit hit för att få ett bättre liv, människor som vill arbeta och som gynnar Sverige. 

Det finns inget som får mig att skämma så mycket som den brutala, helt onödiga utvisningspolitik som Sverige ägnar sig åt. Det är ett typexempel på majoritetsförtryck i det tysta och det är ledsamt att ”Folkhemmet” inte har plats för dem som behöver oss mest.”

Har precis slängt iväg en hög med mail till riksdagsledamöter.
Om 5 dagar smäller det. Om 5 dagar blir vi ”fria” eller tvångsadopterade av en hisklig orättvis, lömsk och alltför snokande storebror. Jag som trodde att vi var monumentalt myndiga och mogna i den här världen (trots allt, och trots mina misantropiska ställningstaganden och utspel). 

Nej, vadfan vakna, gott folk! Släpp fångarna loss, det är år 2008! (Jag upprepar, det är år tvåtusenåtta alt. tjugohundraåtta…) 

Om 5 dagar kan domedagen vara här. (JAPP, så drastisk är jag!)

Peace out 

Människor med snopp, vadfan! Ta ert jävla knullansvar och stoppa i er hormonrubbande profylax ni med. 

Sverige, Harry Potter-skådis är död.

Sverige, Heath Ledger är död.

Sverige, Ingmar Bergman är död.

Okej, Sverige. Nu kan vi sörja. Hela bunten, hela Sveriges befolkning. På med svart mundering, iväg med sorgesms till hela telefonlistan. Fika med bästisen och ha dödsbeskedet som bultade på löpsedeln i dag som samtalsämne. Sörj för kung, sörj för fosterland. Sörj, mina vänner. Sörj alla de människorna ni aldrig mött men som “bor så nära”. Det känns ju så nära. Tyck synd om alla anhöriga. Lid. Avsky. Förakta. Slå. Hata. Sörj alla tsunamioffer. Sörj WTC-offren. Sörj kidsen som blev offer för senaste skolmassakern i USA. Tyck att världen inte är okej. Att den är hemsk och eländig och och alldeles förfärlig. För det är den. Världen är en dödsfarlig och ytterst obehaglig plats (precis lika mycket som den är alldeles, alldeles underbar). Och döden är en bitch. Men OM jag får inflika liiitet i ert bearbetande, bara liitet grand, så vill jag inflika med att det dör en Engla varje dag. Ja, för det gör det. Hon blir kanske kidnappad när hon cyklar eller går hem från skolan. Hon blir kanske sönderknullad av någon sexköpare. Ihjälslagen av sin plastpappa. Påkörd av en påtänd lastbilschaffis. Någonstans i världen dör det en Engla idag och i morgon. Hon dör, Sverige. Men det vet inte vi. För vi läser inte om det i tidningen. Och står det inte i tidningen, så finns hon inte. Jag vill bara inflika med att vi faktiskt bör sörja var eviga dag, om det är det vi tycker om att göra. För i dag dog det en alldeles för ung moder efter att hon förlöst sitt undernärda underbara och numer föräldralösa barn. I går somnade en liten liten liten bebis in av vattenrelaterade sjukdomar. I morgon dör någons älskling i en trafikolycka. Förra veckan sköts en pappas ögonsten ihjäl. I övermorgon tar en mormors barnbarn sitt liv. En syskonskaras pappa och en kvinnas andra hälft hittas i dag sönderbombad. En ung killes pojkvän dör i morgon av sina inre blödningar efter en brutal misshandel.
Jag vill inte vara någon glädjedödare mitt i all sorg, men det dör faktiskt en Heath Ledger varje dag också. Han bär dock inte samma namn, och han fick inte tillbringa halva sitt liv framför kameran. Men han dör, och hans familj sörjer. Men de finns inte med på löpet. Därmed Sverige, så finns han inte. Jag säger inte att det är fel av den svenska befolkningen att sörja. Tvärtom. Det finaste som finns är godhet och empati, men jag ser mer denna “sorg” som så många “hyser” för dessa “offer” som någon form av falsk empati. I morgon är den liksom död. Stendöd, precis som offret. Och vi borstar bort den eller lägger den i komposten. I morgon kommer kanske någon ny Anna Lindh som vi kan sörja. Svenskens vardag fortsätter sedan med shopping och dubbeldejter, McDonaldsluncher och alkohol, nya bilar och charterresor. Och du är glömd. För Sverige ser inte dig tack vare media, Sverige hör inte dig, lilla lilla spädbarn i Nepal som tar sin sista suck. Sverige ser och hör dig inte, någons älsklingsbebis i Indien, så Sverige sörjer inte.

http://www.flickr.com/photos/mytripsmypics/

Barn är ett folk och dom bor i ett främmande land,

detta land är ett regn och en pöl.

Över den pölen går p ojkarnas båtar ibland,

och dom glider så f int utan köl.

Där går en flicka, som samlar på stenar,

hon har en miljon.

Kungen av träd sitter stilla bland grenar

i trädkungens tron

Där går en pojke som skrattar åt snö

Där går en flicka som gjorde en ö

av femton kuddar

Där går en pojke och allting blir glass

som han snuddar

Alla är barn och dom tillhör det gåtfulla folket

Barn är ett folk och dom bor i ett främmande land,

detta land är en äng och en vind

Där finner kanske en pojke ett nytt Samarkand

och far bort på en svängande grind

Där går en flicka, som sjunger om kottar

Själv äger hon två

Där vid ett plank står en pojke och klottrar att

jorden är blå

Där går en pojke som blev indian

Där, där går kungen av skugga runt stan

och skuggar bovar

Där fann en flicka en f estlig grimas

som hon provar

Alla är barn och dom tillhör det gåtfulla f olket

Barn är ett folk och dom bor i ett främmande land

detta land är en gård och ett skjul

Där sker det farliga tågöverfallet ibland

vackra kvällar när månen är gul

Där går en pojke och gissar på bilar,

själv vinner han jämt

Fåglarnas sånger i olika stilar

är magiska skämt

Där blir en värdelös sak till en skatt

Där, där blir sängar till fartyg en natt

och går till månen

Där finns det riken som ingen av oss

tar ifrån dem

Alla är barn, och dom tillhör det gåtfulla folket

Foto: Eugene Hoshiko