Jag har länge tänkt på det här med att blogga. I min omgivning, och troligen även i större utsträckning, finns det en allmän negativ bild av bloggandet – och med all rätt. Det finns mycket skit. Jag kom på mig själv häromdagen när jag läste en blogg, och undrade varför i helvete jag sitter och läser om en random bruds manikyr? Hur som helst, jag har länge tänkt på det här med syftet att komma på en legitim anledning till att blogga, förutom typ ”att ha nåt vettigt att säga” (för jag tycker det säger sig självt), OCH jag har nu kommit på den.
Trumvirvel.
Okej, det går inte riktigt att sammanfatta i ett ord som jag hade tänkt, med trumvirveln som effekt, för jag känner att tankarna bakom resultatet är i högsta grad relevanta och kommer därför också att presenteras. (Nu kom en ny tanke upp om att det följande kanske är något som redan är fastställt av många, i så fall ber jag om ursäkt för den korta tidsperiod ur era liv jag tagit genom att upprepa tankar som redan är etablerade. Det kommer troligtvis att hända fler gånger.)
Jag tror det var när jag lyssnade på någon låt från ”För sent för Edelweiss” med Håkis och kände hur väl låten representerade en viss känsla. Vidare när jag lyssnade på flera andra låtar med flera olika artister kände jag samma sak, det var hela tiden en enskild känsla eller tanke som lyftes upp. Jag tror att det är mycket därför man så lätt relaterar till låtar så pass starkt som man ofta gör; istället för att känna igen sig generellt känner man igen sig speciellt. Borde då inte ett blogginlägg som behandlar en särskild känsla eller tanke, istället för lite allt möjligt, vara mer engagerande? Samtidigt som det blir mer flyktigt, pga. av ungdomens eviga velande, blir det på något sätt mer verklighetsförankrat och dessutom ger man sig själv en chans att våga yttra sig trots reservation för förändring.
Det är väldigt intressant med hjärtans och passioners bräcklighet. Och med dessa ord skulle jag vilja öppna en ny värld av bloggande för mig själv, välkommen!
Tanken var att även starta med någon fin liten invigning i form av ett blogginlägg. Men då klockan strax är 02.00 och jag är oerhört trött så tänker jag avsluta med en vacker, berörande och framförallt tänkvärd dikt skriven av Matilda Platzer.
”Ni lärde oss att kritisera
vi fick sjunga sånger
om att rädda världen
men när vi försöker
kallar ni oss terrorister
och slår oss med batong
ni lärde oss att ta människor på allvar
vi fick sjunga att alla var lika mycket värda
men när vi försöker få något sagt
kallar ni oss huliganer
och slår oss tills vi blöder
en femårig anarkist hörs inte
en tioårig anarkist stör inte
en trettonårig anarkist tas inte på allvar
nu när vi är äldre
och kan säga vad vi tycker
skjuter nu skarpt”
/ Nazanin
