Sverige, Engla är död.
Sverige, Harry Potter-skådis är död.
Sverige, Heath Ledger är död.
Sverige, Ingmar Bergman är död.
Okej, Sverige. Nu kan vi sörja. Hela bunten, hela Sveriges befolkning. På med svart mundering, iväg med sorgesms till hela telefonlistan. Fika med bästisen och ha dödsbeskedet som bultade på löpsedeln i dag som samtalsämne. Sörj för kung, sörj för fosterland. Sörj, mina vänner. Sörj alla de människorna ni aldrig mött men som “bor så nära”. Det känns ju så nära. Tyck synd om alla anhöriga. Lid. Avsky. Förakta. Slå. Hata. Sörj alla tsunamioffer. Sörj WTC-offren. Sörj kidsen som blev offer för senaste skolmassakern i USA. Tyck att världen inte är okej. Att den är hemsk och eländig och och alldeles förfärlig. För det är den. Världen är en dödsfarlig och ytterst obehaglig plats (precis lika mycket som den är alldeles, alldeles underbar). Och döden är en bitch. Men OM jag får inflika liiitet i ert bearbetande, bara liitet grand, så vill jag inflika med att det dör en Engla varje dag. Ja, för det gör det. Hon blir kanske kidnappad när hon cyklar eller går hem från skolan. Hon blir kanske sönderknullad av någon sexköpare. Ihjälslagen av sin plastpappa. Påkörd av en påtänd lastbilschaffis. Någonstans i världen dör det en Engla idag och i morgon. Hon dör, Sverige. Men det vet inte vi. För vi läser inte om det i tidningen. Och står det inte i tidningen, så finns hon inte. Jag vill bara inflika med att vi faktiskt bör sörja var eviga dag, om det är det vi tycker om att göra. För i dag dog det en alldeles för ung moder efter att hon förlöst sitt undernärda underbara och numer föräldralösa barn. I går somnade en liten liten liten bebis in av vattenrelaterade sjukdomar. I morgon dör någons älskling i en trafikolycka. Förra veckan sköts en pappas ögonsten ihjäl. I övermorgon tar en mormors barnbarn sitt liv. En syskonskaras pappa och en kvinnas andra hälft hittas i dag sönderbombad. En ung killes pojkvän dör i morgon av sina inre blödningar efter en brutal misshandel.
Jag vill inte vara någon glädjedödare mitt i all sorg, men det dör faktiskt en Heath Ledger varje dag också. Han bär dock inte samma namn, och han fick inte tillbringa halva sitt liv framför kameran. Men han dör, och hans familj sörjer. Men de finns inte med på löpet. Därmed Sverige, så finns han inte. Jag säger inte att det är fel av den svenska befolkningen att sörja. Tvärtom. Det finaste som finns är godhet och empati, men jag ser mer denna “sorg” som så många “hyser” för dessa “offer” som någon form av falsk empati. I morgon är den liksom död. Stendöd, precis som offret. Och vi borstar bort den eller lägger den i komposten. I morgon kommer kanske någon ny Anna Lindh som vi kan sörja. Svenskens vardag fortsätter sedan med shopping och dubbeldejter, McDonaldsluncher och alkohol, nya bilar och charterresor. Och du är glömd. För Sverige ser inte dig tack vare media, Sverige hör inte dig, lilla lilla spädbarn i Nepal som tar sin sista suck. Sverige ser och hör dig inte, någons älsklingsbebis i Indien, så Sverige sörjer inte.
